fredag 10 september 2010

Lilla Ärtan är född!

Ja, nu var det 13 dagar sedan vår lilla dotter föddes. det har varit så mycket att jag helt enkelt inte hunnit skriva här. Förlossningen gick bra, men var lite dramatisk.

Jag jobbade (naturligtvis) och Louise hade haft värkar hela torsdagsnatten, men ville inte oroa mig eftersom jag skulle jobba. Nåväl. Efter en hel fredag med värkar ringde hon till förlossningen och fick komma in på koll vid 16-tiden. Då var det på gång, och hon fick välja om hon ville åka hem och vila eller stanna kvar. Hon valde att åka hem. Louise föräldrar var hos oss och hjälpte till. Kl 17:30 ringer Louise till mig och säger att jag nog bör försöka ta mig hemåt. Hon hade blivit tillsagd att åka in igen vid 20-tiden. Jag blev förstås helt nopprig och går ner och ger antagligen ett väldigt fånigt intryck på mina kollegor :) Ringer först SOS och ber dem att inte skicka ut oss på en stund så jag kunde få in en vikarie. Ringer därefter jourchefen, som inte svarar i telefon... Ringer då min stationschef som inte har jouren, men som ställer upp ändå och ringer in en vikarie, som dock inte kunde komma före 19, senast kl 20, men det gjorde ju inget. En bebis ramlar ju inte ut på en kvart :)
Ringer SOS och säger att jag blir avlöst kl 20. Blir då tillfrågad om vi kan tänka oss att ta en förtur i Ljungbyhed, vilket jag ser som en möjlighet att fördriva tiden.
Sagt och gjort. Vi tar hand om patienten och åker tillbaka till stationen där jag blir avlöst. Kör därefter in till förlossningen där Louise nu väntar med sin mamma. Får höra att Lilla Ärtan är pressad i pulsen, den ligger på 180 istället för under 160 och barnmorskan ger ett nervöst intryck. Hon säger hela tiden att hon ska prata med läkaren istället för att förklara vad som händer. Det gör en ju inte mindre nervig. Hon blev tack och lov avlöst av nattpersonalen som var helt fantastiska. Det var inte nån fara för Lilla Ärtans hälsa men man ville hålla koll på pulsen eftersom den var hög. Kl 23 fick de rispa hinnorna så vattnet gick. Hon hade bajsat. Det är ju inte så bra, men sällan farligt. Pulsen blev snabbt normal. Sen fick Louise lustgas och tyckte att JAG sluddrade och att det var för mycket kola i spriten. Ganska kul :)
När narkosläkaren kom in och skulle lägga epiduralbedövningen trodde hon först att läkaren var en av mina kompisar i Nordic Garrison och trodde att detta var ett skämt, så hon satt och knep med ögonen och fnissade hela tiden.

Därefter fick vi sova nån timme. Vid ett par tillfällen var personalen inne och kliade sig i huvudet. Man tog PH-prover ett par gånger från Ärtans huvud för att se om hon hade syrebrist, men allt var normalt. Jag kunde inte göra så mycket för Louise ville inte bli rörd, då hon tyckte att det kändes obehagligt när hon hade ont.
Kl 0530 satte förlossningsarbetet igång på allvar och Louise krystade för Kung och Fosterland, men lillan ville inte ut. Till slut när klockan var 7 så föreslog läkaren att man skulle ta ut henne med sugklocka men Louise ville försöka lite till. 07:30 så orkade hon knappt svara så då fick jag ta beslutet om att man skulle använda sugklockan. Och kl 07:41 den 28/8 2010 så föddes Ellen Leia Maria Christine Kempe. Personalen som nu var ny igen, men minst lika bra som nattpersonalen tog hand om Ellen och ventilerade henne en stund, samtidigt togs Louise om hand av barnmorskan. Efter en stund när lillan fått normal färg fick hon komma på Louise mage. Allt såg jättebra ut, och vi var nu föräldrar.
Efter det har vi gått i ett slags lyckorus. Det är ju världens sötaste lilla flicka som ligger och tittar på en. På bara en vecka syns det att ögonen fått mer skärpa.

Navelsträngen såg ut som en mördarsnigel innan den trillade av, men det gjorde den på 4 dagar.

Nä, nu har jag bluddrat färdigt för idag. Hoppas ni kan förstå nåt av vad jag skrivit :)